Ibland är jag riktigt otålig, som ett litet barn. Nästa vecka är det syfestivalen och jag vill att den ska vara nu nu nu! 

För i år så kan jag faktiskt köpa massor av fina barntyger och sy egna små bebiskläder. 

 

Varken jag eller Wiktor har gått ut med graviditeten på facebook eller instragram än så länge, vilket vi valt själva pga vi inte känner behovet att folk ska likea, se, kommentera, bekräfta och så vidare. Vi tycker inte att det är andras resa att haka på utan snarare vår egen resa som vi får följa i vår lilla bubbla. Jag har börjat blogga om det nu för att jag vet att min familj läser samt att jag vill kunna kolla tillbaka (man har ju minne som en guldfisk), det räcker för mig. Jag vill heller inte ha några kommentarer om varför vi gör si och varför vi gör så, vilket troligtvis skulle bli om vi gick ut med det på fb eller instragram. Eller som nu med vagnen t ex. När vi sagt att vi ska ha en Bugabooo Donkey så ska många andra påpeka vad de tycker är fel med den eller att dens kompis kompis kompis kompis kompis inte är nöjd och så vidare och så vidare... Hur orkar man ens säga negativa saker? Kan man inte bara "Jahopp, vad kul att ni är nöjda"? Men nej, folk har alltid en åsikt och jag känner väl att ju mer jag förbereder mig och tänker igenom passande svar på kommande frågor desto mer lugn och trevlig kommer jag låta när jag svarar. 

Jag är t ex väldigt förberedd med att någon ska försöka vara rolig och säga "är du säker på att det inte är två där inne?" "tjockis" "OJ vad stor du är redan!" ni vet, det där klassiska som faktiskt är SJUKT onödigt att slänga ur sig. Eller ännu värre "Tjockis :-P", först en kränkning och sen en smiley för att lätta upp stämningen. Som om att min kropp automatiskt kommer bli en allmän rättighet att kommentera. Det kommer med största sannolikhet bli något sånt när jag väl lägger upp på fb och instagram, jag har ju faktiskt själv sagt så innan jag började tänka mig för. Det slinker ur så enkelt om man inte har någon självdisciplin och inte inser hur elakt det är att säga så till någon som känner sig som en flodhäst, har ont och dessutom ett sjujäkla humör. 

 

 

Det jag ville med detta inlägg är att hylla min älskade mamma. Hon har hjälpt mig bli den trygga personen i mig själv som jag är idag. Hon stöttar mig i allt och hon har gjort ett fantastiskt jobb i min uppfostran att jag är så sjukt stolt över henne. Vi har en bra balans i vår relation och det är jag tacksam och glad över. Hon har fått mig att förstå att jag behöver inte varken hennes eller andras godkännande här i livet (trots att jag ofta ringer och rådfrågar henne ändå) för att göra vad jag vill. Det är riktigt skönt och det har jag god nytta av varje dag. Och det kommer jag ha speciellt god nytta av nu som blivande mamma själv, för jag kommer vara bäst på att ta hand om just mitt barn och kunna vara bäst på det med självkänsla och självförtroende i grunden (Ja, klart det kommer komma tveksamheter men då är magkänslan där och guidar mig). Folk kommer med största sannolikhet säga "gör si, gör så" och det betyder inte att jag inte kommer att höra eller lyssna, men jag väljer själv om jag tar åt mig eller inte (ar jag frågat om råd eller pratar om det så betyder det att jag är öppen för att testa nya saker och då är det ju en helt annan grej).

 

Men min mamma, hon är bäst. Hon finns alltid där när jag behöver henne och hon vet precis hur jag funkar, för hon funkar på samma sätt. 

Dock önskar jag att hon skulle skämma bort sig själv lite mer, men det kommer nog. Hon är ändå bäst. 

 

 

Inget "varför den vagnen? Den är si, den är så" utan "Det blir jättebra!" Precis det stödet jag vill ha på min resa som gravid. 

 

 

 

 

 

Jag och Wiktor var och tittade på vagnar för någon vecka sen eftersom vi måste beställa i god tid tydligen. Så efter att vi provkörde och har kollat och donat så har vi i alla fall bestämt oss att vi ska ha en Bugaboo Donkey Mono. I grått. Den kommer ut nu 1 mars så då åker vi väl ut till Barkaby och beställer den. 

 

Jag hatar att vela så jag går oftast alltid på magkänslan eller första intrycket så mycket därav att det blev en åsna. Än så länge har jag inte fattat grejen med att byta barnvagn varannan vecka, men jag lär väl själv hamna där om ett tag. 

 

Tjoho, mitten på veckan nu! 

Onsdag också vilket betyder ny vecka, alltså v.22. Tiden går sjukt långsamt, men men. 

Jag har sånt sug efter choklad, pannkakor och i förrgår hoppade även keso in i bilden.. Tror att det har med kalcium kanske? Jag är inte den som gärna tar ett glas mjölk bara sådär direkt. Och choklad för att det alltid hjälper mot allt. Alltid. Igår var även en sån dag där chokladsuget var enormt stort men det enda vi hade var Wiktors choklad med popcornsmak (vilket såklart inte passar mig) och förstå hur nära jag var till tårar när jag öppnar ett brev som jag fått och det visar sig att min älskade moster skickat en liten chokladbit? Lyckan var total!!