Mamma, mormor och Jessica var förbi här idag på smörgåslunch, vilket var supermysigt. Vi gick en sväng innan de åkte hem och det snöade som sjutton. Har gjort det hela dagen. 

Till middag slängde jag ihop en pizzadeg och gjorde egen pizza. Sååå gott! 

Idag grillade vi lite mackor i Engelska parken. Riktigt mysigt! Lite kallt, men det gick bra. Gäller ju att klä sig varmt! 

Efter det badade vi hemma för att värma upp oss igen, Haha. Carro o co har antikroppar btw 

Ålrajt. 2021. Saker kanske bara bli bättre från och med nu? Eller? 

 

2020 var inte SÅ jäkla sämst på vissa plan. Jag har varit föräldrarledig och inte direkt oroat mig över mitt arbete tackolov och det har varit skönt. Har också kunnat umgås med mina närmaste vänner, oftast utomhus och symptomfritt, så det har varit bra. 

 

Trots att det ändå funnits glimtar i vardagen har jag inte riktigt haft en ro till att blogga. Knappt haft så mycket ro alls i kroppen faktiskt. Den största viljan i min kropp det här året har varit att vilja krypa upp i soffan och bli av med ångesten över allt som varit runtomkring. Mest ångesten över att ha båda barnen själv på morgonen och eftermiddagen. Se till att vi kommer upp. Får i oss frukost. Klär på oss. Borstar tänderna. Gå eller ta bilen till förskolan. Komma hem. Andas. Se till att göra någon lunch. Ångest för att behöva göra lunch. Se till att passa tiden för att hämta Haylie. Haylie är helt uppe i varv och alldels har alldeles för mycket energi för min låga energi. Jag skriker och blir arg. Ångest. Något att äta. Är båda barnen nöjda? När kommer Wiktor hem? Bara 3 timmar kvar ensam. Wiktor kommer hem. Ångest för att jag inte haft maten klar. Har ingen lust att varken laga eller äta egentligen. Wiktor får laga mat. Jag får ha koll på barnen. Igen trots att jag haft det hela dagen. Vi äter. Läggdags. Ingen tid över till varken mig själv eller oss som par. Jag är alldeles för utmattad. Ångest inför morgondagen. Somnar. Vaknar. Ångest inför att göra om allt igen, ensam. 

 

 

Så ja. Visst har det funnits glimtar och livet har ändå gått. Utan de andra mammorna hade jag gått under helt. Men det är bara att klistra på ett leende och säga att allt är okej och ibland bra. Det är ju det ibland trots allt? 

 

Jag har liksom inte haft ork till att blogga för mina dagar har mestadels känts ångestfyllda. Knappt haft ork till att sy även fast jag fått till det lite grann, men det finns liksom ingen tid när Wiktor jobbar och vi har två barn varav en är helt jäkla hyper.  

 

 

Hoppas på att 2021 blir bättre, men det lär ju inte bli förrän Sam börjar förskolan. Fastän det kommer bli jag som går ner i tid och hämtar på förskolan. Om jag orkar ta tag i det problemet? Nope. Det får väl bli som det blir antar jag.