Ända sedan jag blev klar med ekonomi-och redovisningsassistentutbildningen och läste upp matte 2c för över 1 år sen så har jag haft sug på att börja plugga igen. Låg och tänkte igår att jag kanske skulle söka en löneekonomkurs eller så (vill läsa och lära mig mer om lön) som jag kunde läsa på distans medan jag är mammaledig, men vet ju inte hur saker fungerar med vad man får och inte får göra. Verkar vara ett jäkla meck... Likadant med själva mammaledigheten med dagar och pengar, SUCK! Snacka om krångligt! 

 

Och ja, tro mig, jag vet vad ni alla tänker. "Du kommer vara så trött att du inte orkar plugga" och till det har jag ett långt svar: 

Eran jäkla negativa inställning påverkar mig enormt mer än vad ni tror. Jag vill INTE höra hur trött jag kommer vara för att tills slut så kommer jag börja tro på det själv och därefter bli en trött (och grinig) nybliven mamma.  Jag förstår inte heller varför folk kastar ur sig en sådan kommentar då 1. Jordnöten är fan inte ens född än 2. Tänk om det blir världens lugnaste bebis? Vilket det inte kommer bli om folk ska påminna mig om att de minsann vet att jag kommer vara trött, för så var det för dem. För vi alla är ju likadana med samma förutsättningar och graviditeter. 

 

Får jag istället höra "Vad kul att du har stora mål och drömmar. Slappna av, du kommer bli en fantastisk mamma. Det fixar du galant" så kommer jag även BLI en lugn och mer stabil mamma vilket i sin tur, vad jag tror (och även det som betyder mest i slutändan), kommer påverka så att jordnöten blir lugn. Men varför skulle folk ge positiva kommentarer när man kan gnälla? Varför vara glad för andras skull? Då finns ju faktiskt risken att man skulle bli mer positiv i sig själv och det verkar ju sjukt jobbigt för vissa.