Dags att ta tag i det nu. 

Så. 

"Min" tidigare hund var en väldigt vacker bullterrier vid namn Maya. Det var familjens hund så hon tydde sig såklart mest till mamma, men oj vad jag älskade henne och älskar henne än. 

Anledningen till att jag har dragit mig lite för att skriva om just henne är för att det räcker med bara lite tankar om henne så kommer klumpen i halsen och ögonen börjar fyllas med tårar, även om det är 10 månader sedan hon avlivades. 

 

Men så, min älskade tjej. Hon var verkligen den snällaste hunden jag någonsin träffat. Under hennes 5 år så visade hon inga tecken på aggressivitet även om andra hundar morrade åt henne. En riktigt guldklimp. 

Dock så är bullterrier kända för att vara envisa och såklart var Maya otroligt envis också, speciellt när vi var ute och gick. Helt plötsligt kunde hon få för sig att inte gå mer och då var det bara till att bära henne om vi skulle framåt... Något annat gick inte. 

 

 

Jag minns fortfarande när jag, mamma och Mats satt nere på Vaskos och skulle äta middag och de berättade att de skulle kolla på en hund dagen efter (tror att det var en onsdag och de skulle kolla på hunden på torsdagen...) och Mats säger "bullterrier". Jag googlar såklart och tänker "åh, nej inte en sån hund...". Dagen efter åkte vi i alla fall (så som jag minns det) till uppfödaren för att träffa hunden vi skulle titta på och då fanns det två små valpar i köket. Den ena var Maya och den andra var hennes bror. Maya somnade i mitt knä den dagen. 

 

Och nu blev det alldeles för jobbigt att skriva om henne, men hon var en sån kärleksfull hund och det går inte en enda dag utan att jag saknar henne så otroligt mycket.