Så kommer mini-paniken och stressen igen, bara sådär. Tjockångesten. Blä vad jobbig den är! Vill klippa av mig magen liksom, bli av med "gardinen".
Det blir ju enklare med små steg för varje gång eftersom jag måste jobba mig igenom det för ominte jag älskar min kropp, hur ska jag då kunna fostra Haylie att älska sin när hon blir större?