Måndag idag! Hela helgen har varit ganska skit faktiskt. Förutom Gröna Lund i lördags! Åkte Insane, Extreme, Twister och den vanliga berg-och-dalbanan som var mest "wow" av de saker jag åkte. Vilda Musen åkte jag också meeeen whiplash-skadad? Ja, nästan.

På tal om helgen har varit skit så gör det nog inget om jag berättar hur det har gått till, eftersom det redan är officiellt. Fredagen var lugn och hemma, lördagen var Gröna Lund och sen firades Wiktor och allt var frid och fröjd tills Jennah ringer och berättar att hennes pojkvän varit otrogen och de har gjort slut efter 3,5 år. Är fortfarande lite chockad själv, men jag och Signe åkte i alla fall över till Jennah igår (söndag) och höll sällskap och pratade massor. Ett stort glas vin var, choklad samt Ahlgrens bilar var väldigt inblandade får jag erkänna!
Istället för att åka hem efteråt så åkte jag till min baby även om det var planerat att det skulle blivit Tungelsta natten till idag.
Samtidigt som jag är på väg in med Signe (som också skulle av i Mörby) så kan jag inte sluta småtänka mitt bland allt prat, hur svårt det kan vara att vara ärlig? Varför blir folk så arga för en fråga som kräver ett ärligt svar? Är det för att personen/-erna är rädda att bli konfronterade och tvingade att säga sanningen högt? Hur man än vrider och vänder på en fråga som kräver ett ärligt svar så blir svaret oftast sagt med irritation i rösten. Om den blir sagt över huvudtaget det vill säga.

Kan inte folk bara sluta leva i förnekelse och faktiskt inse vissa saker? Istället för att fortsätta med idiotin som finns mitt bland oss.

Bara en tanke.
Men nu kanske folk blir arga på mig för att jag ens har tagit upp ämnet? Gosh, kan inte ärlighet bara sluta vara ett känsligt ämne ibland?