När jag för en gångs skull har hittat någon som gör mig glad, så känns det som om att det "inte går" för det krockar med andras liv. När jag för en gångs skull får det jag faktiskt förtjänar, ja då fungerar det helt plötsligt inte att acceptera det tydligen. Men när någon annan får det de förtjänar, ja då jävlar ska jag vara så glad att jag spricker. Tydligen så är det fel att själv vara glad för någon annan medan någon annan ska vara glad för din skull, och hur rimmar den meningen egentligen?