Man kan lära sig mycket!

Relationer
I texten nämns psykopten som en man, men detta gäller lika mycket kvinnliga psykoter, med undantag för att de mer sällan är våldsamma. Det är med andra ord samma könsmönster som för ickepsykopater.

Det första som man måste befria sig ifrån för att förstå psykopaterna, det är det mänskliga sättet att tänka och känna! Det är ett absolut måste. Det finns många som yrkesmässigt arbetar med psykopater och är utbildade i ämnet och anser sig kunna psykopati, ändå blir de grundlurade när de som minst anar det. Eller, minst lika ofta, uttalar sig om psykopater och hamnar helt fel i sina tolkningar.
Anledningen är just det att de inte kopplar bort sina egna mänskliga egenskaper utan väver in dem i psykopatens tänkande. Och vips har de hamnat helt galet i sin bedömning och tolkning!

Psykopaten har alltså inget eller ett mycket flackt känsloliv.
Psykopaten är dessutom fullkomligt egocentrerad.
I vissa fall kan man förstå psykopaten som en som har ett omvänt känsloliv. Så som att vi vill ju göra andra glada och lyckliga. Vi vill trösta den ledsne. Vi vill ha skoj i varandras sällskap. Psykopaten vill tvärt om!
Psykopaten vill göra andra ledsna, olyckliga och gärna skada andra. Psykopaten vill ha skoj på andras bekostnad. I sällskap med andra är psykopaten inte en del i gemenskapen utan en som finns i gruppen, men ändå inte samhörig med den.

Detta är väldigt tydligt i en grupp, för i gruppen vill psykopaten vara den som allting kretsar kring och den som allt ljus ska skina på, men så tycks de ju också vara så charmerande, intressanta och kanske glamorösa. Vi brukar tycka att de är grandiosa!

Det finns inget ”vi” för psykopaten. Alla skall vara till för honom (eller henne). Och vem som helst kan plötsligt få en taskspark mitt inför ögonen på de andra. Och det gillar psykopaten, till och med om den drabbade, kränkta, är hans egen fru, eller kanske snarare flickvän, eftersom psykoaten sällan har längre relationer och därför sällan gifter sig.

Om vi normala människor skulle råka säga något fel, som sårar och generar någon i gruppen, så drabbas vi av skuldkänslor och försöker rätta till blamagen, men psykopaten gör detta medvetet och njuter av den uppkomna situationen. Så spegelvänd är psykopaten.

När psykopaten säger att han är/låtsas vara svartsjuk, då trycker han på många knappar på en gång.

För det första får han partnern att tro att han älskar henne och att hon betyder mycket för honom. Sanningen är ju den rakt motsatta!

För det andra tar han kraften från partnern eftersom denna känner sig oskyldigt misstänkt för otrohet. Och att trycka ner sin partner i skorna, tills hon själv känner att hon inte är vatten värd, det gör varenda psykopat. Det går som en röd tråd genom varenda berättelse om psykopater.

För det tredje kränker han partnern och på så sätt roar han sig på partnerns bekostnad. Jämför med ovanstående om psykopaten i grupp!

För det fjärde signalerar han att otrohet är klandervärt och omoraliskt och därmed har han förmedlat ett budskap som säger: ”Sådan är inte jag! Jag har moral minsann och mig kan du lita på!”

Det är alltså mycket mera krut i att ”vara svartsjuk” än man först anar. Det är bra mycket effektivare än att bara rakt av säga ”Mig kan du lita på. Jag är alltid ärlig och otrogen är det sista jag skulle vara!”
Men det är ju just det han ändå säger och vartendaste ord är lögn, för en psykopat är verkligen inte ärlig, trogen och någon att lita på.
Och det vet han mycket väl om, men vill ingjuta hos offret en känsla av trygghet så att offret lättare skall kunna hanteras!
Detta är dupering och det är så vanligt hos psykopater att man har myntat ett uttryck för det: duperandets glädje!

Man kan likna det ovanstående vid vad spindeln gör med den fångade flugan. När den sitter i nätet kan den faktiskt ha turen att komma loss, men spindeln spinner snabbt in den i sin silkestråd och gör ett litet paket av den för att ätas vid senare tillfälle!
Precis så gör också psykopaten!

Att gråta lite, att trösta lite och kramas lite, säga ”förlåt” och till och med säga att han har haft fel, det är den där fina silkestråden som han förpackar sitt byte i!

När psykopaten gör slut, för att han inte tycker det är roligt längre, då försvinner han bara utan att säga ett ord!
Men om psykopaten säger att det är slut, då handlar det om att såra och kränka partnern. Hade du vid dessa tillfällen känt dig fri och träffat någon annan, då hade du mycket väl kunnat få dig en ordentlig skopa efteråt och blivit anklagad för otrohet, lösaktighet och hor!
Om du hade sagt: ”Men det var ju slut! Du gjorde ju slut!”, då hade du mycket väl kunnat få svaret: ”Hur kunde du tro det, du vet ju hur mycket jag älskar dig!”

Det finns hur många sådana berättelser som helst. De är så lika att man kan tro att det är samma story som berättas varje gång!

Om du verkligen träffar någon annan så bryr sig inte psykopaten, inte innerst inne. Inte i verkligheten. Men han skäller ut dig.
Om han är den som älskar våld, då blir det misshandel. Men otroheten i sig berör honom inte det minsta, känslomässigt. Det finns inget känsloliv där sådana känslor kan härbärgeras, bara kontrollbehov.

Däremot använder psykopaten en sådan uppkommen situation till sin egen fördel och det blir som en hävstång med kraft att skicka ned dig i en avgrund av ynklighet och kraftlöshet där självförakt, själförebråelser, ånger, skam och skuldkänslor tar all kraft ur dig.

Alltså, du sitter som flugan i spindelns silkestråd! Som mat att äta när lusten faller på. Och han skrattar inombords, kanske till och med skrattar dig rakt i ansiktet och kallat dig för alla vidrigheter som finns att kalla någon för. Du darrar som en aladåb och känner att du förtjänade det, vilket bara spär på hans njutning! (Omvänt känsloliv!)

Vad en psykopat än gör, så är syftet alltid att skaffa sig makt!

Därför ska man aldrig vänta ett ögonblick med att lämna en psykopat så snart man bara har misstanken om att det kan vara en sådan person!

Jag har sagt att psykopater saknar känsloliv. Så står det i alla läroböcker och avhandlingar, men det är inte helt sant. Sanningen är att deras känsloliv är endimensionellt och gäller bara dem själva. De saknar allt vad empati gäller och de är rakt igenom egoistiska.

Men de kan glädjas och känna lycka, men bara för sina egna avskyvärda bedrifter!

När relationen är slut och det inte finns mera att få av partnern är det mest troligt att den inte heller "existerar" för psykopaten. Det är som att det aldrig har funnits en relation, eller ens en bekantskap. I TV4s dramadokumentär "Knutby - vägen hem" gestaltar Emil Almén Helge Fossmo på ett föredömligt sätt. Han lyckas få fram den här totala likgiltigheten för att en relation inte bara har brutits utan också likgiltigheten för att hustrun faktiskt inte längre finns till.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


RSS 2.0