Idag så tränade vi på att säga in inledning inför klassen av ett tal. Och nästa nästa alla gick upp och berättade sin inledning, och vissar var otroligt medans andra var lite sådär, om jag får säga min mening. Jag kände mig först jättestolt och duktig när vi bara skrev. Men när jag sedan fick höra alla andras så sjönk mitt mod och min självkänsla lite. Men jag gick upp och pratade om min inledning och den fungerade faktiskt väldigt fint!

Det var när Batie inte ville gå upp och prata som jag kom på den perfekta inledningen. Vi hade två olika ämnen att välja mellan. Antingen att vi skulle börja argumentera för att få bort bilarna i Stockholms storstad eller att argumentera för att få bort GHB (en slags drog). Och jag valde att få bort bilarna att prata om, men kom sedan på om GHB.

"På en minut kan allting ske,

 på en sekund kan allting hända.

 Min kompis tog en överdos av GHB,

 för att aldrig mera återvända"


Jag skrev en väldigt vacker dikt till min farmor då hon gick bort, helt plötsligt och överraskande. Hennees bortgång har fått mig att inse att jag inte kan förvänta mig ett liv. Det är ingenting som alla får, och de som har fått ett liv kan bli av med det lika fort som de fick det. Livet är något värdefullt som jag och alla andra ska ta vara på.
I alla fall så fick just de orden "hända" och "aldrig mera återvända" mig att börja tänka mera på farmor. Jag har inte kommit över det. Det har gått exakt 974 dagar och jag saknar henne för varje minut som går, för varje sekund som tickar framåt. Saknade är enorm och jag kan fortfarande höra hennes röst i mitt huvud den allra sista dagen jag fick träffa henne. Det sista hon sa var "Hejdå". Jag trodde aldrig då att det skulle bli det allra sista jag fick höra från henne ...